Husläkarbesök med dottern. Lång väntan innan vi kommer in och när vi kommer in så tas det ytterligare ett halsprov. Som inte kommer att visa någonting eftersom de letar efter Streptococker och det är inte det hon har. Det har vi ju testat i ett års tid och det har inte visat någonting. Dessutom skrevs en remiss till barnläkarmottagningen i byn och den är känd som att man inte kommer få någon tid där i alla fall även om man har en remiss, så nu börjar jag blir riktigt orolig. Hon får ingen hjälp och hon blir hela tiden sämre och sämre. Vad mer kan man göra som mamma???

Jag börjar bli mer och mer förtvivlad över att hon aldrig blir frisk (och inte jag heller för den delen). Dessutom verkar de inte förstå hur jobbigt hela situationen blir för henne och familjen att vi håller på att gå under för det här verkar liksom aldrig ta slut.

Ringer på eftermiddagen i panik till Astrid Lindgren (där vi låg inlagda) och ber och bönar om hjälp då min oro är att vi snart kommer att hamna i samma situation som på hennes födelsedag med ambulanstransport in till sjukhuset. De fattar min oro och skriver ut Amoxillin (trots att hon redan ätit det utan verkan), åker och hämtar medicinen och när vi kommer halvvägs hem så ringer de ifrån sjukhuset och säger att nu har de hittat vad hon lider av, Fusobacterium necrophorum. En ovanlig bakterie, tydligen och den enda medicinen som hjälper mot det är Dalacin. Så tillbaka till Apoteket och nya tabletter köptes. Hmm, apotekräkningarna ligger på horribla höjder.

Hon äter tabletten på kvällen men de vill att vi skall komma in till sjukhuset imorgon för nya halsprover. Puh! Det här är jobbigt och dottern mår verkligen inte bra alls.

Hon vilar hela kvällen och hon börjar uppvisa oroväckande symptom.

Sov dåligt den natten.